Vardagspoesi, musik och hyperventilation

Här om dan, när jag satt på bussen, insåg jag hur mycket man tänker i förhållande till hur lite man yttrar sig. Det är en av orsakerna till att jag bestämde mig för att vara lika mainstream som alla andra, och skaffa mig en, som säkerligen min mormor hade envisats att kalla det - Internetdagbok.

Ett företag kräver en affärsidé. En skolkurs kräver betygskriterier. Men en helt ofinansierad och bedömningsfri blogg? Något i denna stilen tror jag;

Den här bloggen är inte skapad i syftet att ge en lång redovisning av dagens personliga händelseförlopp, där jag avslöjar intresseväckande fakta, såsom vad jag åt till middag eller vilka lektioner jag haft i skolan.
Den här bloggen är inte skapad i syftet att ladda upp fotografier med dagens outfit innan jag går till skolan, för att på så sätt indirekt flasha med min senaste lacoste-piké.
Den här bloggen är inte skapad i för att jag skall kunna berätta hur fruktansvärt synd det är om mig, som bara fick VG i matematik A.
Den här bloggen är heller inte skapad för att jag konstant skall gå runt och fundera på saker jag ska publicera på bloggen.
Därför skall jag försöka använda bloggarskrivarnas mest upprepade term så lite som det bara går. Jag talar om den personliga pronomen. Jag talar om ordet "jag".
(Förlåt kära vänner som emellanåt skriver era bloggar på det sättet jag valt att inte göra. Jag respekterar era val.)

Det främsta syftet med denna blogg har jag inte kommit på än. Kanske för att offentliggöra mina texter, wannabe-dikter och min musik. Kanske för att få vädra lite åsikter och därmed allmänt spekulera i triviala företeelser som faller mig in att skriva om. Kanske ett försök till att låta djup. Kanske, till och med, för att vara exakt lika cool som alla andra.

Bloggskrivningsfrekvensen kommer att variera. Orsaken är simpel. Ibland tänker man mycket, ibland tänker man inte alls.

/Emil - Vardagspoesi, musik och hyperventilation